Nikki Giovanni är en av USA:s främsta poeter. Under en lång karriär har Giovanni publicerat ett flertal diktsamlingar – från sin första självpublicerade volym Black Feeling Black Talk (1968) till New York Times bästsäljare Bicycles: Love Poems (2009) – flera verk av facklitteratur och barnlitteratur, och flera inspelningar, inklusive den Emmy-prisnominerade The Nikki Giovanni Poetry Collection (2004). Hennes senaste publikationer är bland annat Make Me Rain: Poems and Prose (2020), Chasing Utopia: A Hybrid (2013) och, som redaktör, The 100 Best African American Poems (2010). Giovanni är en flitig föreläsare och läsare och har undervisat vid Rutgers University, Ohio State University och Virginia Tech, där hon är University Distinguished Professor.
Född Yolande Cornelia Giovanni. Jr, i Knoxville, Tennessee, var Giovanni den yngsta av två döttrar i en nära sammanhållen familj. Hon fick en intensiv uppskattning av den afroamerikanska kulturen och arvet från sin mormor och förklarade i en intervju: ”Jag kommer från en lång rad av historieberättare”. Denna tidiga exponering för kraften i det talade språket påverkade Giovannis karriär som poet, särskilt hennes sofistikerade användning av folkligt talspråk. När Giovanni var ett litet barn flyttade hon med sina föräldrar från Knoxville till en förort till Cincinnati, Ohio, där svarta människor dominerar, men hon förblev nära sin mormor. Giovanni uppmuntrades av flera lärare och skrev tidigt in sig vid Fisk University, ett prestigefyllt HBCU (historiskt svart college eller universitet) i Nashville, Tennessee. En litterär och kulturell renässans växte fram vid Fisk, då författare och andra färgade konstnärer samarbetade i kulturella projekt som utforskade och beskrev den svarta identitetens möjligheter. Förutom att vara redaktör för campus litterära tidskrift och delta i Fisk Writers Workshop arbetade Giovanni för att återupprätta Fisk-avdelningen av Student Non-Violent Coordinating Committee (SNCC). Giovanni tog examen med en kandidatexamen i historia 1968 och fortsatte att gå på forskarskola vid University of Pennsylvania och Columbia University i New York
Giovannis första publicerade poesiband växte fram som en reaktion på morden på personer som Martin Luther King Jr., Malcolm X, Medgar Evers och Robert Kennedy, och det trängande behov hon såg av att öka medvetenheten om de svartas svåra situation och rättigheter. Black Feeling Black Talk (1968) och Black Judgement (1968) utforskar Giovannis växande politiska och andliga medvetenhet. Dessa tidiga böcker, som följdes av Re: Creation (1970), etablerade Giovanni snabbt som en framstående ny röst inom den afroamerikanska litteraturen. Black Feeling Black Talk sålde över tiotusen exemplar bara under det första året. Giovanni höll sin första offentliga uppläsning inför en fullsatt publik på Birdland, det berömda jazzstället i New York.
Kritiska reaktioner på Giovannis tidiga verk fokuserade på den revolutionära attityden eller tonen i hennes poesi. ”Nikki skriver om det välbekanta: vad hon vet, ser och upplever”, konstaterade Don L. Lee i Dynamite Voices I: Det är uppenbart varför hon uttrycker ett så brådskande behov av svart medvetenhet, enhet och solidaritet… Vad som kanske är viktigare är att när en svart poet väljer att fungera som politisk siare måste han visa prov på en skarp sofistikering. Ibland förenklar Nikki för mycket och låter därför ganska naivt politiskt.” Giovannis första tre volymer poesi var dock enormt framgångsrika och svarade på ett behov av inspiration, ilska och solidaritet. Hon uttryckte offentligt känslor av förtryck, ilska och frustration, och på så sätt fann hon en ny publik utanför den vanliga poesiläsande publiken. Black Judgement sålde sex tusen exemplar på tre månader, nästan sex gånger den försäljningsnivå som förväntades för en poesibok. När hon reste runt för att hålla föredrag på högskolor runt om i landet blev Giovanni ofta hyllad som en av de ledande svarta poeterna i den nya svarta renässansen. Prosadikten ”Nikki-Rosa”, Giovannis reminiscens om sin barndom i ett nära sammansvetsat afroamerikanskt hem, publicerades först i Black Judgement. Dikten utvidgade hennes attraktionskraft och blev hennes mest älskade och mest antologiserade verk. Under denna tid gjorde hon också tv-framträdanden, som senare publicerades som samtal med Margaret Walker och James Baldwin.
År 1969 tog Giovanni en lärartjänst vid Rutgers University. Det året födde hon också sin son Thomas. Giovannis arbete skiftade fokus efter sonens födelse och hon gjorde flera inspelningar av sin poesi mot en gospel- eller jazzbakgrund. Förutom att skriva sin egen poesi erbjöd Giovanni exponering för andra afroamerikanska kvinnliga författare genom NikTom, Ltd., ett förlagskooperativ som hon grundade 1970. Gwendolyn Brooks, Margaret Walker, Carolyn Rodgers och Mari Evans var några av dem som gynnades av Giovannis arbete. Giovanni började också uttrycka en global känsla av solidaritet mellan världens förtryckta folk. När hon reste till andra regioner, bland annat Karibien, utvecklades hennes arbete till att omfatta frågor om diaspora. Samtidigt som hon vidgade sitt perspektiv började Giovanni granska sitt eget liv, särskilt i Gemini: An Extended Autobiographical Statement on My First Twenty-five Years of Being a Black Poet (Gemini: Ett utökat självbiografiskt uttalande om mina första tjugofem år som svart poet) (1971), som fick en nominering till National Book Award.
Förutom att skriva för vuxna i Gemini och andra verk under det tidiga 1970-talet, började Giovanni komponera verser för barn. Bland hennes publicerade volymer för unga läsare finns Spin a Soft Black Song (1971), Ego-Tripping and Other Poems for Young People (1973) och Vacation Time (1980). Giovannis dikter är skrivna för barn i alla åldrar och är orimade besvärjelser av barndomsbilder och känslor som också fokuserar på den svarta historien och utforskar frågor och bekymmer som är specifika för svarta ungdomar. Giovannis senare verk för barn inkluderar Knoxville, Tennessee (1994), The Sun Is So Quiet (1996) och Lincoln and Douglass: An American Friendship (2008). Giovannis barnbok Rosa (2005) belönades med en Caldecottmedalj och Coretta Scott King Award för illustration.
Under 1970- och 1980-talen ökade Giovannis popularitet som talare och föreläsare tillsammans med hennes framgångar som poet och barnboksförfattare. Hon fick många utmärkelser för sitt arbete, bland annat utmärkelser från National Council of Negro Women och National Association of Radio and Television Announcers. Hon har figurerat i artiklar i tidskrifter som Ebony, Jet och Harper’s Bazaar. Hon fortsatte också att resa och gjorde resor till Europa och Afrika, och hennes alltmer sofistikerade och nyanserade världsåskådning återspeglas i hennes verk från perioden, bland annat My House (1972), Cotton Candy Candy on a Rainy Day (1978) och Those Who Ride the Night Winds (1983), en bok som återger den politiska aktivism som fanns i hennes tidiga verk, eftersom hon tillägnar olika stycken till Phillis Wheatley, Martin Luther King, Jr. och Rosa Parks. När Giovanni rörde sig genom sina mellanstadieår fortsatte hennes verk att spegla hennes förändrade bekymmer och perspektiv. The Selected Poems of Nikki Giovanni, 1968-1995 (1996), som omfattar de tre första decennierna av hennes karriär, hyllades av Booklist-kritikern Donna Seaman som en ”rik syntes som avslöjar utvecklingen av Giovannis röst och som kartlägger kursen för de sociala frågor som är hennes muser, frågor om kön och ras”. I 20 av de 53 verk som samlas i Love Poems (1997) funderar författaren på så skilda ämnen som vänskap, sexuellt begär, moderskap och ensamhet.
Giovanni har bland annat skrivit Racism 101 (1994), där hon gör en inventering av sina erfarenheter av medborgarrättsrörelsen och dess efterdyningar. Boken är en rik källa till intryck av andra svarta intellektuella, däribland författaren och aktivisten W.E.B. DuBois, författarna Henry Louis Gates, Jr. och Toni Morrison, Högsta domstolens domare Clarence Thomas och filmskaparen Spike Lee. Förutom att publicera egna skrifter har Giovanni redigerat diktsamlingar som den mycket uppskattade Shimmy Shimmy Shimmy Shimmy Like My Sister Kate (1996), en sammanställning av verk komponerade av afroamerikanska författare under Harlemrenässansen.
Blues: For All the Changes (1999) publicerades efter en kamp mot lungcancer. Det var Giovannis första diktsamling på fem år. Quilting the Black-Eyed Pea: Poems and Not Quite Poems (2002) innehåller, som titeln antyder, ”anekdoter, funderingar och lovsånger”, enligt Tara Betts från Black Issues Book Review. År 2003 publicerade Giovanni The Nikki Giovanni Poetry Collection, en ljudsamling som spänner över hennes poesi från 1968 till idag. Ljudkompilationen sammanföll med The Collected Poetry of Nikki Giovanni (2003) som innehåller poesi från var och en av hennes elva diktsamlingar och innehåller en kronologi och utförliga anteckningar för varje urval. I en recension från Publishers Weekly noterades att Giovannis ”frispråkiga förespråkande, hennes medvetenhet om rötterna i muntliga traditioner och hennes karismatiska framförande placerar henne bland föregångarna till dagens slam- och spoken-word-scener”. Giovanni är en ivrig anhängare av slam, spoken word och hiphop och kallar den senare för ”den moderna motsvarigheten till vad spirituals betydde för tidigare generationer av svarta”. Giovanni har nyligen skrivit bland annat Bicycles: Love Poems (2009), en uppföljning av hennes tidigare Love Poems, och Chasing Utopia: A Hybrid (2013), som blandar poesi och prosa och ”blandar minnen, reflektioner och till och med recept”, konstaterade David Ulin i Los Angeles Times. ”I sin särart, sin informalitet”, fortsatte Ulin, ”påminner Chasing Utopia oss ständigt om vad som är viktigt: de förbindelser vi utvecklar med dem vi älskar.”
Giovanni har fått många priser och utmärkelser för sitt arbete, bland annat sju NAACP Image Awards, Langston Hughes Award for Distinguished Contributions to Arts and Letters, Rosa Parks Women of Courage Award och över tjugo hedersbetygelser från högskolor och universitet runt om i landet. Oprah Winfrey utnämnde Giovanni till en av sina ”25 levande legender”. Giovanni har till och med fått en fladdermusart uppkallad efter sig, Micronycteris giovanniae. Giovanni undervisade vid Virginia Tech under den tragiska skjutningen 2007 och komponerade en sångdikt som hon läste upp vid minnesstunden dagen efter. Om dikten sade Giovanni i en intervju med Virginian-Pilot: ”Jag försöker vara ärlig i mitt arbete, och jag tänkte att det enda jag kunde göra i det läget – för allt jag visste var att vi är Virginia Tech. Detta var inte Virginia Tech.”
”Att skriva är … vad jag gör för att rättfärdiga den luft jag andas”, skrev Giovanni en gång i Contemporary Authors. ”Jag har betraktats som en författare som skriver av ilska och det förvirrar mig. Vad skriver författare annars utifrån? En dikt måste säga något. Den måste ha någon form av mening, vara lyrisk, gå rakt på sak och ändå kunna läsas av den läsare som är vänlig nog att plocka upp boken”.