I början av 1900-talet var det mesta av den folie som tillverkades faktiskt gjord av tenn. Det användes i förpackningar – cigarettpaket fodrades med det och tuggummipinnar lindades in i det – och även för att slå in matrester. Problemet var att den gav allt den rörde vid en distinkt ”tennig” smak, precis som mat som lämnats för länge i en konservburk.
Tinfolie hade också andra användningsområden. Den användes också som inspelningsmedium under en tid (Thomas Edisons berömda recitation av ”Mary Had a Little Lamb” från 1877 var på tenn), men eftersom inspelningarna inte höll så länge gick tillverkarna över till vaxcylindrar.
1926 introducerade U.S. Foil Company (moderbolaget till Reynolds Metals) aluminiumfolie. Det blev en omedelbar succé. Materialet var lätt, icke korrosivt och billigare än andra folier att tillverka, eftersom det kunde rullas mycket tunnare och utbytet per rulle var mycket högre. En av de första kommersiellt tillgängliga produkterna som fanns tillgängliga färdigförpackade i aluminiumfolie var Eskimo Pies.
Så även om tennfolie har varit ur modet i nästan 80 år, håller vissa människor fortfarande fast vid det namnet – kanske för att det har tre stavelser färre än aluminium, eller kanske för att det var så som mormor alltid kallade det.
Tinnfolie har dock fortfarande sin användbara plats i samhället: Det finns vissa som rekommenderar att tennfolie är en mycket effektivare deflektormössa än sin motsvarighet i aluminium när det gäller att skydda dina tankar från V-chips och andra spionsignaler. Och den sista delen hittar vi inte på.