”Vissa säger att 46-försvaret bara är en åttamannafront. Det är som att säga att Marilyn Monroe bara är en tjej.” – Buddy Ryan, Chicago Bears tidigare försvarskoordinator och skapare av 46:an.
Björnarna 1985 var utan tvekan det bästa laget genom tiderna. Men vad var det som gjorde 15-1 Bears så dominerande? Passningsspelet var genomsnittligt. Löparspelet var en godbit. Försvaret var framför allt monstruöst.
Bears försvarskoordinator, Buddy Ryan, utformade 46-försvaret när han kom till Chicago 1978. Ryan ärvde ett lag som var hemskt dåligt på att stoppa löpningen och att rusa på passaren. Han utformade 46 för att i huvudsak vara en ultra-aggressiv version av 4-3 försvaret.
Det försvaret började som ett enkelt blitzpaket, men 1981 var det Chicagos basförsvar. År 1985 hade Ryan slutat finjustera och perfektionera sitt hjärnbarn, och då var det nästan ostoppbart.
Personalen är densamma som i ett 4-3-försvar, med fyra down lineman, tre linebackers, två corners och två safeties. Skillnaden låg i uppställningen.
På den svaga sidan ställer den defensiva avslutaren upp utanför tacklingen. Den defensiva tacklingen ställer sig på den svaga sidans guard. På den starka sidan står defensive end med huvudet upp på strong-side guard och tackle är uppställd över center.
Den ”jack” linebacker, eller strong-side backer, ställer sig upp utanför axeln till tight end på line of scrimmage. Linebacker ”charlie”, eller backen på den svaga sidan, ställer upp sig på tight-endens insida av axeln. Dessa två kan antingen hålla öronen bakåt och rusa mot passaren eller så kan de falla tillbaka i täckningen. ”Mike”-backern ställer sig mittemot den starka tacklingen och två yards bakåt.
Doug Plank, den starka safety som försvaret fick sitt namn efter (hans tröjnummer var 46), spelade som en hybrid safety-linebacker. Han ställde upp direkt framför den svaga tacklingen och ett par yards bakåt. Free safety ställde upp 12 yards bakåt och över den svaga guardlinjen. Corners ställer upp på sina mottagare.
Den 46:an satte i princip en stålvägg av försvarare framför motståndarna och tvingade dem att kasta fotbollen. Den åttamannafronten gjorde det extremt svårt att springa mot 46:an, men den var sårbar för korta passningsvägar. Corners skulle spela bump and run coverage för att störa de snabba, ”västkustliknande” mönster som var så farliga för det här försvaret.
Buddy Ryan använde formationen för att skapa missmatchningar, överbelasta luckor och göra livet surt för offensiva linjemän. Försvaret satte en försvarare direkt framför varje linjeman, vilket gjorde det svårt att utföra blockering på andra nivån. Pulls och traps begränsades också av formationen, eftersom varje linjeman var tvungen att ta hänsyn till försvararen direkt framför sig.
Bears löpförsvar var topp två i både löp- och totalförsvaret varje år från 1984-1988. Så varför är 46:an så ovanlig nu?
För det första hade 80-talets Bears en av de bästa front sevens genom tiderna, inklusive Hall of Famers Mike Singletary och Dan Hampton och All-Pro-valen Wilber Marshall och Richard Dent. Dessutom var deras corners utomordentliga på att pressa mottagare, vilket gör dem perfekt lämpade för 46.
Inget modernt lag har talang nog att köra det här försvaret effektivt.
Buddy’s son, Rex Ryan, och New York Jets körde det ibland 2009, men det är inte deras basförsvar och de har ett mycket begåvat secondary. Dagens betoning på passningsspel gör det för riskabelt att använda en åttamannafront som grundförsvar.
Buddy Ryan var alltid innovatören. Han var en mästare på att förkläda täckningar och skapa förödelse i bakfältet. Han var skicklig på att utforma försvar som passade hans lags styrkor och dolde deras svagheter.
Den 46:an var speciellt anpassad till 80-talets Bears personal, vilket är anledningen till att få lag använder den 46:an nuförtiden, och varför ingen använder den som grundförsvar.