Sångare
För protokollet…
”Ronnie Ronette”
Dark Days
New Beginning
Utvald diskografi
Källor
Som den sprudlande sångerskan i Ronettes, en av 1960-talets mest populära ”tjejgrupper”, levde Ronnie Spector upp gruppen med sin kraftfulla röst och distinkta, svulstiga vibrato. Under ledning av sin skivproducent Phil Spector, född i Bronx, satte Ronnie Spector, tillsammans med sin syster Estelle Bennett och sin kusin Nedra Talley Ross, ett outplånligt avtryck i rockens annaler genom sina inspelningar och framträdanden som Fabulous Ronettes.
Veronica ”Ronnie” Spector föddes som Veronica Bennett i New York City den 10 augusti 1943. Hon växte upp tillsammans med sin syster Estelle på 151st Street i stadsdelen Spanish Harlem i New York City. Deras far lämnade familjen när Spector fortfarande gick i grundskolan, men trots den smärtsamma förlusten var hon inte särskilt illvillig. Större delen av sin grundskolekarriär tillbringade hon på PS 92, och senare gick hon på George Washington High School. Hennes far, Louis Bennett, var irländare och hennes mor, Beatrice Bennett, var afroamerikan och Cherokee, vilket ledde till identitetsförvirring för Spector som barn. Även om hon kortvarigt – och med liten framgång – vände sig till solbränna i sitt försök att lösa tonårskrisen, lärde hon sig till slut att uppskatta sitt unika arv och exotiska utseende. Hennes ansiktsdrag och färg kombinerades för att öka hennes attraktionskraft i media, och hennes förkärlek för flashiga kläder och exotiska frisyrer, som påminde om gatulivet i spanska Harlem, framkallade en stygg tjejimage som tjänade henne väl som ”Ronnie Ronette”, sångerska i Fabulous Ronettes.
Som litet barn älskade Spector att uppträda för sin familj. Lille Frankie Lymon var hennes idol, och hon försökte efterlikna hans flickiga falsett och sjöng ständigt ”Why Do Fools Fall in Love”. I den tidiga tonåren hade hon börjat arrangera om familjens vardagsrumsmöbler till ett imaginärt auditorium och ställde sig på soffbordet som en scen, efter skolan och närhelst hon hade möjlighet att vara hemma själv. Hon sjöng i en grupp med sin syster Estelle Bennett och olika kusiner. Under en tid kallade de sig Ronnie and the Relatives, tills hon så småningom etablerade en rutin tillsammans med sin syster Estelle och kusin Nedra Talley Ross som Rondettes – en kombination av de tre flickornas namn. De spelade amatörföreställningar på Apollo Theater och som tonåringar var de lovande. De arbetade med en sångcoach och 1961 sjöng de tre flickorna lokalt vid sociala tillställningar och på andra ställen. Trion bytte namn till Ronettes och skrev kontrakt med Colpix Records samma år. Ronettes första utgivning var en dubbelsidig singel, ”I Want a Boy”/”What’s So Sweet about Sweet Sixteen”. En andra dubbelsidig singel som släpptes samma år hette ”I’m Gonna Quit While I’m Ahead”/”My Guiding Light”. Flera singlar följde 1962, inklusive en gammal favorit, ”Silhouettes”.
För protokollet…
Född Veronica Bennett den 10 augusti 1943 i New York, dotter till Louis och Beatrice Bennett; gift med Phil Spector 1966; tre söner; skild 1974; gift med Jonathan Greenfield den 16 januari 1982; två söner: Austin, född 1981, Jason, född 1983.
Bildade Darling Sisters med syster Estelle och kusin Nedra Taylor, 1959; skrev kontrakt med Colpix Records, 1961; gjorde sina första skivor, inklusive ”Be My Baby”, som Ronettes på Phil Spectors Philles-etikett, 1963; gruppen upplöstes, 1966; Spector skrev kontrakt med Apple Records, 1970; Buddha Records, 1974; Columbia Records, 1987-90; publicerade självbiografin, Be My Baby: How I Survived Mascara, Miniskirts, and Madness, 1990; släppte She Talks to Rainbows, Kill Rock Stars Records, 1999.
Adresser: Skivbolag -Kill Rock Stars Records, 120 N.E. State Ave., #418, Olympia, WA 98501, (360) 357-9732. Webbplats -www.killrockstars.com. E-post –
Inom att spela in för Colpix fortsatte Ronettes att arbeta lokalt. Så småningom, genom ett fall av förväxlad identitet i kombination med mod, säkrade flickorna en regelbunden anställning som dansare på New York Citys populära Peppermint Lounge. Trots att de var minderåriga fyllde de sina behåar med vävnad i ett försök att se äldre ut och manövrerade sig diskret genom klubben på 46th Street. Genom ett slumpmässigt möte med en populär diskjockey i New York, Murray the K, fick de ett jobb som uppträdde med hans veckovisa rock’n’roll-revju på Brooklyn Fox Theater, och de uppträdde varje kväll efter skolan i en lokal radiosändning.
”Ronnie Ronette”
De tidiga Ronettes spelade in för Colpix med liten framgång fram till 1962. I början av 1963 bestämde sig gruppen för att hitta en annan producent och kallade Phil Spector ”cold”, utan presentation. Phil Spector, som producerade många av 1960-talets största rock and roll-hits, gick med på att provspela Ronettes i Mirasound Studios. Han var redan bekant med flickornas dans och ville se och höra mer.
Phil Spector insåg genast att Ronnie Spectors röst passade bra till hans inspelningsteknik, kallad ”wall of sound”, en omåttligt populär specialeffekt som innebar att man överdubblade orkesterinspelningar med sång. Wall of sound innebar att flera röster sjöng i harmoni och ”exploderade” genom det genomarbetade orkesterspåret. Phil Spector använde wall of sound för att skapa några av 1960-talets största hitskivor, bland annat ”Unchained Melody” och ”Ebb Tide” av Righteous Brothers. När han hörde Ronettes satte han igång och skrev låtar uttryckligen för att trion skulle sjunga, och hösten 1963 var Ronettes signaturhit, ”Be My Baby”, skriven, inspelad och utgiven på Philles Records. Dick Clark tog upp låten i sitt ständiga American Bandstand, och han presenterade låten som ”århundradets skiva”. Låten blev oerhört populär; Ronettes blev en sensation över en natt och deras livsstil närmade sig fantasinivå. Flickorna reste till England i början av 1964 och uppträdde på Sunday Night at the Palladium tillsammans med Beatles. Ett annat band, som hette Rolling Stones, som var okända på den tiden, öppnade för Ronettes, och den avlidne Beatle John Lennon utvecklade en förälskelse i Ronnie Spector.
Ronettes, och Spector i synnerhet, utvecklade ett nära personligt band med de två engelska grupperna, och musikerna besökte alla fram och tillbaka närhelst deras turnéåtaganden förde dem till samma stad. Phil Spector fortsatte att skriva hitlåtar till Ronettes, och gruppen odlade en gatuaktig image som framkallade dess rötter i spanska Harlem. Tjejerna kammade sitt hår och målade kraftig svart mascara på ögonen för att efterlikna de exotiska kvinnorna på gatorna. De kortade och drog åt sina kjolar tills de varken kunde vara kortare eller snävare och lade sedan till en slits för att skapa rörelse och mer sex appeal. När den klassiska 1960 års ”tjejgruppen” blev berömd blommade en romans upp mellan Spector och den mästerliga unga producenten av hennes skivor. Ironiskt nog behöll Spector och hennes sångpartners en hälsosam kvalitet utanför scenen, eftersom Beatrice Bennet höll ett vakande öga på flickorna och deras aktiviteter. Spector förblev naiv och lyckades inte ge efter för showbusinessens ytliga och smaklösa lockelser, även om hon reste runt i världen som en stor rock- och rollstjärna i en tid då rock och roll regerade överallt.
Dark Days
Ronettes spelade in 28 låtar med Philles Records före Phil Spectors inofficiella pensionering 1966, varefter den populära sånggruppen försvann in i rock- och rollhistorien. Tempot i Spectors liv avtog. Många av Ronettes senare inspelningar gavs aldrig ut, och andra gavs ut men krediterades oförklarligt nog till andra tjejgrupper. Den 14 april 1968 gifte sig ”Ronnie Ronette” helt oanmält med Phil Spector, och inom några timmar störtade hennes liv ner i en avgrund av ensamhet som hon uthärdade i nästan tio år. Både hon och hennes make vände sig alltmer till alkohol och droger för att klara av vardagen, och vid 25 års ålder hade hon i praktiken blivit en has-been och ett fyllo.
Spectors, som inte kunde få ett barn, adopterade en bebis vid namn Donté, född den 23 mars 1969. Spector, som såg det bi-rasiella barnet på tv, kände sig besläktad med spädbarnet på grund av sitt eget blandade arv. Dessutom hoppades Spector i sin naivitet att hennes splittrade äktenskap skulle förbättras med ett barn, men situationen förvärrades. År 1969, fortfarande fylld av depression och överväldigad av ett kroniskt narkotikamissbruk, körde hon oavsiktligt sin bil till kanten av en klippa, där den dinglade illavarslande. Hon räddades i ett medvetslöst tillstånd. Överväldigad och skrämd av tanken på den nära katastrofen som hon undkom så knappt, sökte Spector professionell hjälp för sin depression och sitt drogmissbruk. 1970 skrev hon kontrakt med Apple Records, på begäran av Beatles som gav henne en låt skriven av George Harrison. Låten, som släpptes 1971, hette ”Try Some, Buy Some” men lyckades inte återuppliva hennes sviktande karriär. När hon återvände till USA återupptog hon omedelbart sin självmordsliknande livsstil, drabbades av ett anfall och genomgick en avgiftningsbehandling på St Francis Hospital. Ironiskt nog fann Spector tröst i atmosfären på sjukhuset, och under de följande månaderna utsatte hon sig själv för drogmissbruk i syfte att återvända till sjukhuset som en flykt från den överlägsna livsstil som hennes make tvingade på henne. År 1971 tvingade en desperat Phil Spector sin fru att adoptera sexåriga tvillingar i ett försök att återuppliva äktenskapet. Det misslyckades, och 1972 gick Ronnie Spector med i Anonyma Alkoholister och tog mod till sig och lämnade sin man för gott. I sin desperation lämnade hon kvar alla sina personliga tillhörigheter i parets 23-rumsvilla, och även om hon vid ett senare tillfälle försökte återfå sina ägodelar hade hon ingen framgång.
Ronnie Spector ansökte om och fick till stånd en skilsmässa. I uppgörelsen fick hon delvis vårdnad om sonen Donté. Hon satte igång att återuppliva sin krossade karriär, och musikvärlden var mottaglig. Under 1973 arbetade hon med Alice Cooper och tillbringade en tid på turné som soloartist. Efter att ha löst sin skilsmässa 1974 återvände hon till New York City och återupplivade framgångsrikt Ronettes med nya sångerskor. Hennes anhängare växte och hennes kollegor i musikvärlden – däribland diskjockeyn Murray the K och den populära tonårspresentatören Dick Clark – gav henne möjligheter att exponeras. Hon spelade på Madison Square Garden och 1974 skrev Buddha Records ett kortvarigt skivkontrakt med henne. Hennes framtidsutsikter förbättrades stadigt tills en rad missöden som initierades av hennes före detta make – inklusive ett dödshot per telefon – fick Ronnie Spector att återigen dra sig tillbaka från offentlighetens rampljus. Med uppmuntran från Steven Van Zandt höll hon sig till en begränsad uppträdandekalender och 1975 släppte hon en singel, ”You’d Be Good for Me”, på Tom Cat Records. Hon turnerade i över ett år med Johnny and the Asbury Jukes som förband till Bruce Springsteen & the E Street Band, och 1977 producerade Van Zandt hennes inspelning av ”Say Goodbye to Hollywood”. Hennes ansträngningar hade liten framgång.
Ny början
När hennes återupptagna karriär dalade fokuserade hon sin uppmärksamhet på att få full vårdnad om sin son. Ungefär samtidigt, 1978, blev hon bekant med en teaterarbetare vid namn Jonathan Greenfield på diskoteket Hurrah i New York City. Greenfield, en mångårig beundrare av Spector och Ronettes, visade sig vara ett positivt inflytande och en mycket stödjande vän. Spector och Greenfield gifte sig den 16 juni 1982. Paret har två söner, Austin och Jason. Med sitt självförtroende återställt publicerade Spector sin självbiografi, Be My Baby, på Harmony Books i New York 1990.
Karriärmässigt lyckades Greenfield ordna så att Spector fick ett huvudnummer på den prestigefyllda nattklubben Bottom Line 1981, och hon återupptog sin professionella sångkarriär för tredje gången. År 1986 accepterade Spector ett erbjudande från Eddie Money att sjunga på ”Take Me Home Tonight”, en hitsingel från 1986. Skivan ledde till ett skivkontrakt med Columbia Records och resulterade i att hon senare släppte Unfinished Business 1987. År 1999 uppträdde Spector på Born Again Savage, på Van Zandts bolag Renegade Nation. Hon släppte ett andra album samma år, en Kill Rock Stars-produktion med namnet She Talks to Rainbows. Albumet innehåller en av Spectors egna låtar, ”I Wish I Never Saw the Sunshine”, och ”Don’t Worry Baby” som Beach Boy Brian Wilson skrev för Spector två decennier tidigare. Hon gjorde personliga framträdanden och stod på listan för att uppträda med de nya Ronettes vid ett nationellt ekonomiskt toppmöte i Denver i juni 1997, som stöddes av Vita huset. I juli 1998 deltog hon tillsammans med cirka 300 musiker i Intel New York Music Festival, som arrangerades via Internet på 20 platser i New York City. Hon uppträdde tillsammans med Tommy James i CBS Oldies Concert på Central Park Summer Stage i juni 1999. Hon uppträdde också i Columbia Media Journal (CMJ) Music Marathon tillsammans med Willie Nelson, Foo Fighters och andra populära stjärnor. När kabel-tv-nätverket VH1 sände ”VH1 100 Women of Rock and Roll”, var Ronnie Spector nummer 67 på listan.
I slutet av 1990-talet stämde Ronnie Spector, i en uppmärksammad rättsprocess i Manhattans högsta domstol, sin före detta make för att få ut miljontals dollar i förfallna royalties från försäljning och annan användning av Ronettes inspelningar. Hennes syster och kusin anslöt sig till henne i stämningen och hävdade att Phil Spector använt tvångstaktik för att hålla inne royalties från sångerskorna sedan 1964. Medlemmarna i Ronettes avslöjade i rätten att de fick sammanlagt 14 000 dollar efter utgivningen av ”Be My Baby” och att de inte fick någon ytterligare betalning för efterföljande inspelningar och royalties. Ronettes hävdade sin rätt till royalties och bestred äganderätten till masterbanden med deras inspelningar i en involverad rättstvist.
Utvald diskografi
Singlar
”Try Some, Buy Some”, Apple Records, 1971.
”You’d Be Good for Me”, Tom Cat Records, 1975.
”Say Goodbye to Hollywood” (med E-Street Band), 1977.
”Take Me Home Tonight” (med Eddie Money), Columbia, 1986.
Album
Unfinished Business, Columbia, 1987.
She Talks to Rainbows (includes ”I Wish I Never Saw the Sunshine,” and ”Don’t Worry Baby”), 1999.
With the Ronettes
”Sweet Sixteen,” Colpix, 1961.
”Silhouettes,” May 1962.
”Be My Baby,” Philles Records, 1963.
A Christmas Gift for You (with others), Philles Records, 1963.
”Baby I Love You,” Philles Records, 1963.
Presenting the Fabulous Ronettes, Philles Records, 1963.
”The Best Part of Breakin’ Up,” Philles Records, 1964.
The Ronettes Sing Their Greatest Hits, Vol. II, Philles Records, 1965.
”Walkin’ in the Rain.”